Brändöskäret - en pärla i yttersta hafsbandet

8 juni (bör placeras in på sin rätta plats enligt datum)
Utan några större problem kunde vi för segel och litet tuffande gå till Brändöskär. Längs farden fascinerades vi av mäktiga Huvön med en påfallande huvudliknande klippa mot farleden.Infarten till Brändöskäret var i princip helt klart men när vi började infarten märkte att inte heller här hade man placerat ut remmarna. Men det gick bre med plotter, ekolod och utkik och vi kunde lägga till vid flytbryggan som förstås inte var kopplad till land. Men det gick ju bra med gummibåten att sköta transporterna. Brändöskäret har sin egen karaktär som många andra gamla fiskelägen som blivit till sommarstugor. Här ser man båthus med timrade kistor längs hela stranden, röda stugor med gröna dörrar och fönster men inte många personer ute trots att det är lördag. Kapellet ligger i sluttningen och hör nog till det kargaste i inredningsväg med grova, breda golvplankor, bänkar utan ryggstöd och Erik Marklunds altartavla föreställande fiskafänget. Naturen uppvisar sand och grus och ställvis klapperstensfält. På marken mjölonris, pors, enstaka skogsvioler, krypande hägg som blommar, enrisbuskar och låga havtornsbuskar högt uppe från stranden. Svenska armén lär ha rumsterat om på holmen 1960-90 med sedvanlig iver och styrka men vi råkade inte se något annat spår än en anskrämlig, förfallen vindrotor som blivit kvar som monument.
Det blev bastu och skön vila och följande morgon dristade vi oss till frukost i sittbrunnen men med ”korvkiosken” uppe. Före avfärden hann vi ännu besöka den lilla holmen Hällgrund, genast i inloppet, där Erik Marklund rest sin omtalade vita Kristusstaty på klippan 1957; imponerande på håll men ganska sliten vid närmaste granskning men med klassisk ställning med handflatorna inbjudande utåtvända och med törnekronan på hjässan. Det blev en värdig fotosafari och en fridsam söndagsstund.