Som tranor på mossen

I väntan på snö och is promenerade vi ner till Degernästräsket från Lövbackavägen. Början av stigen var inte längre sig lik utan hade bearbetats hårt med maskin och var skrapat ställvis ner till berget och hade breddats till en liten väg. I dagens väder var det närmast en lervälling. Hoppas man fyller på med något ytmaterial.
Nere vid träsket hittade vi tranbär och vandrade på längs kanten av träsket som ett par långsamma tranor med blicken ner i mossan. Inte så många bär men kanske någon hunnit före oss. Avkopplande, frisk och fuktig luft och kallt om fingrarna i den halv frusna mossan. Stillsamt i naturen, bara några kråkor och korpar ropar och någon mesflock dra förbi.

Mycket grönt och lite rött

De senaste veckorna och mina inlägg på bloggen har handlat om vitt och grått. I dag blir det en ny färg, nämligen grönt med ett litet inslag av rött.
Vädret har klarnat upp igen, ingen snö finns kvar och i dag lyser solen försiktigt fram just och just över trädtopparna.
Ute i skogen var det grönt överallt i olika nyanser, solen gav säkert en extra lyster åt färgerna. Mossan stack fläckvis fram i en djup grön färg, lummern lyfte stammen lite högre upp och lavarna på aspstammarna antog en ljusare mera diskret grön färg. Men plötsligt tittade små giftröda liljekonvaljbär fram och här och där några djupröda lingon.

En grå och regnig dag

Senaste vecka var det aningen hopp om en begynnande vinter med litet is längs stränderna och någon minusgrad. Men nu är det grått och slaskigt igen. Dagens uteliv blir en hundpromenad längs Ådösanden, som ligger bra till för att vandra på. I dag ser vi inga örnar men några svanfamiljer, någon enstaka trut men inte så mycket mer. Genom diset skymtar Mässkär. Teddy försöker sig som vanligt på den jakt han är bäst på, nämligen sorkjakt men trots örona på helspänn vill det sig inte riktigt.

Vit snö, vit svans och stjärt

I natt har det snöat ordentligt för första gången i höst. Det lyser vitt på marken av mjuk snö och temperaturen är kring noll grader. Vi åker ut till Ådön och tar en promenad längs stigen från Rotholmsvägen till västra Ådön och sedan passar vi på att traska längs Ådösand i vattenbrynet tillbaka. Det handlar om vitt i dag. Teddys svans lyser vitt och man kunde ju tro att det rör sig om en vitsvanshjort bakifrån. Vi har annars sett vitsvanshjort flera gånger på Ådön den senaste tiden. När jag granskar horisonten fastnar blicken vid en sten som inte har sin vanliga kontur och vid närmare granskning ser vi att det är en havsörn som sitter på stenen och spanar, kamraten sitter på marken bredvid. Ävenom vi inte ser det så har ju även havsörnen sin typiska vita stjärt och faller in på dagens tema.

Brändöskäret - en pärla i yttersta hafsbandet

8 juni (bör placeras in på sin rätta plats enligt datum)
Utan några större problem kunde vi för segel och litet tuffande gå till Brändöskär. Längs farden fascinerades vi av mäktiga Huvön med en påfallande huvudliknande klippa mot farleden.Infarten till Brändöskäret var i princip helt klart men när vi började infarten märkte att inte heller här hade man placerat ut remmarna. Men det gick bre med plotter, ekolod och utkik och vi kunde lägga till vid flytbryggan som förstås inte var kopplad till land. Men det gick ju bra med gummibåten att sköta transporterna. Brändöskäret har sin egen karaktär som många andra gamla fiskelägen som blivit till sommarstugor. Här ser man båthus med timrade kistor längs hela stranden, röda stugor med gröna dörrar och fönster men inte många personer ute trots att det är lördag. Kapellet ligger i sluttningen och hör nog till det kargaste i inredningsväg med grova, breda golvplankor, bänkar utan ryggstöd och Erik Marklunds altartavla föreställande fiskafänget. Naturen uppvisar sand och grus och ställvis klapperstensfält. På marken mjölonris, pors, enstaka skogsvioler, krypande hägg som blommar, enrisbuskar och låga havtornsbuskar högt uppe från stranden. Svenska armén lär ha rumsterat om på holmen 1960-90 med sedvanlig iver och styrka men vi råkade inte se något annat spår än en anskrämlig, förfallen vindrotor som blivit kvar som monument.
Det blev bastu och skön vila och följande morgon dristade vi oss till frukost i sittbrunnen men med ”korvkiosken” uppe. Före avfärden hann vi ännu besöka den lilla holmen Hällgrund, genast i inloppet, där Erik Marklund rest sin omtalade vita Kristusstaty på klippan 1957; imponerande på håll men ganska sliten vid närmaste granskning men med klassisk ställning med handflatorna inbjudande utåtvända och med törnekronan på hjässan. Det blev en värdig fotosafari och en fridsam söndagsstund.

12 juni
Utan problem kunde vi före midnatt lägga till vid Tankar, Bottenvikens pärla. Här fanns alla remmare, bojar och bryggor på plats och det fanns t.o.m. 3 segelbåtar och en motorbåt vid bryggan. Det var första gången under vår Bottenvikstur som vi hade sällskap vid bryggan av andra seglare. Bastun var varm, det var bara att stiga in i den nyrenoverade bastun.
Det var en skön, vältempererad natt där vår dieselvärmare av någon outgrundlig anledning börjat fungera enligt instruktionerna med termostatens hjälp. Vi beslöt att ta inre farleden hem, man hade lovat frisk nordostlig vind som skulle tillta på eftermiddagen. Det blev en fin seglats med tidvis friska vindar akterifrån. I Stockösund styrde jag fram i enslinjerna med dryga 6 knop medan Hasse stekte biff på snedden. Litet obehagligt när ekolodet varnade för 0-djup vid det trånga, steniga inloppet till Dödmansskär, sedan utanför Köpmansholmen och till sist i Grundöströmmen, där den tilltagande vinden puffade bra från och höll farten uppe. Hemma igen efter en fin men sval Bottenviks tur-och-retur Töre.

Över bukten mot Bjuröklubb

10 juni
Just nu håller vi på att korsa Skellefteåbukten som är överraskande bred (ca 30 sjömil). Vädret har mulnat till, det småregnar emellanåt och vinden har snurrat på. Bara en kortare sträcka lyckades vi segla i Piteå skärgård. Dagen började bra med sol och frukost i sittbrunnen och för första gången på vår resa iklädd shorts. Man lovade svag och växlande vind men om ett par dagar hårda vindar och regn. Vi beslöt att ta ett ordentligt skutt hemåt för säkerhets skull för att möjligen i morgon ta oss över viken till Tankar eller Jakobstad.
Dagen har varit pysslandets dag. Det har varit snickrande av träribbor för ankaret till peket, gitarrspelande i tur och ordning, vi ha ätit ”bottenviksgryta” (köttbullsbitar och pasta med oliver) och punschråttor vid bordet i sittbrunnen och jag har hunnit läsa litet ur boken om Gunnar Brusewitz. Såg där ett citat angående GB: s arbetsiver som passar bra även för Amandas besättning och troligen för många andra med:
”Jag arbetar så fort jag får en ledig stund.” Lär vara yttrat av Albert Engström och det det passar nog bra som dagens motto.
Hasse står till rors just nu och lyssnar på min MP3-spelare, det är en lämplig sysselsättning och kompletterar bra det ganska monotona styrandet och förhindrar inte att njuta av hafvet och vyerna. Såg på vår GPS att vi avverkat totalt 280 sjömil på vår tur. Snart får vi gå in i den lilla bassängen vid Bjuröklubb, en av våra favorithamnar i Bottenviken.

Från Antas-Börstskär till Svinöra

9 juni
Antnäs-Börstskäret är en utskärsö som består av en nord – och en sydkropp som förenas av en midja med havsvikar från öster och väster. Vi ligger i västra viken där bastun och bryggan finns och där man har djupa vatten intill stranden. Holmen böljar av sanddyner med tall- och granskog, lite som sammetsskogen i Fäboda men på den södra delen kommer sedan klapperstensfält i dagen och även bergrunden som stiger till kanske 15 meters höjd. Nära den högsta punkten hittade vi det ställe där man i början av 1900-talet provbröt fältspat, som användes för porslinstillverkning.
Natten var lugn och nästan vindstilla men på förmiddagen började en frisk sydlig vind dra vita gäss på fjärden. Vi satte storen med två rev och bara halva rullgenuan och fick god balans i båten och en fart mellan 4-5 knop på kryssen. Vinden friskade tidvis i och var tidvis uppe i 10-12 m/s. Amanda gick rätt bra på kryssen trots kraftigt decimerad segelyta.
GPS-plottern har varit till stor hjälp och gör det möjligt att ta ut slagen utanför farledsområden och följa djupkurvan för slagen. Traditionellt sjökort ger helheten, vår gamla GPS 12 håller riktningen och plottern visar detaljerna. Plottern har gett säkerhet och lugn i navigeringen. Men sådär lagom när allt var bra och tryggt slocknade plottern av någon förunderlig anledning, Just när vi surfade inåt mot Svinöra, Piteå båtklubbs marina, slocknade plottern av någon förunderlig anledning och plötsligt var paniken där. Men plottern statade lyckligtvis igen och med en kuling på slören gick vi in mot Svinöra med toppfart på 6,8 knop med revade segel.
Vi kunde utan problem gå in mot hamninloppet när en liten tilläggningskörare tog fart och höll på att ställa till det för oss. Hamnen var okänd, inga djupangivelser angivna och inga mänskor på plats, fastän den svenska flaggan svajade på stången. En svettig halvtimme kämpade vi med trossar och tampar och släpade för hand in Amanda i hamnbassängen. Amanda är ju en fyllig och tung dam med stort vindfång. Småningom låg Amanda i alla fall tryggt på plats och vi kunde pusta ut.
Efter en angöringssup bestående av Whisky till åminnelse av salig Läns, med en superb laxsoppa a´la Hasse, kaffe och ”dammsugarbakelse” i magen, känns alla vedermödor ganska små igen och nu ser vi fram mot bastu på piren.

Töre-bojen nästa

6 juni
I går satt vi och väntade på att vinden skulle mojna, vilket utlovats i rapporterna. Vid 16-tiden tolkade vi läget som sådant att det gick att gå ut och vi styrde ut på de inre fjärdarna norrut. Det var inga utmärkta farleder utan vi gick med GPS och plotter och hickade till lite då och då när vi insåg att djupanvisningarna inte var helt tillförlitliga och sjögången rätt gropig på de långa fjärdarna: Degeröfjärden, Harufjärden och Bergöfjärden. Vinden var rätt i näbben så det blev motorgång för hela slanten. Vid Siksundet, där man börjar komma in i den utremmade farleden upp mot Töreviken fick vi uppleva häftiga strömvirvlar i det trånga sundet. Det var ju tur för oss att det var medström, farten gick upp med 2 knop. Färden var förstås kall med kanske 6 grader och nordlig vind i ansiktet men vid 23-tiden var vi framme längst uppe i Bottenviken och passerade Törebojen (N 65° 54.07¢, O 22° 39.00¢) och kunde lägga oss vid bryggan. Färden från Småskären till Töre blev på 31 sjömil.

Vi hade lyckan att fåp koppla in oss till landström och slå på elvärmen som höll ca 20 graders temperatur hela natten med viss kondensbildning som följd. Ute var det nog inte många plusgrader. På morgonen tog Sverige emot oss med en hagelskur och lite flaggning här och där. Men flaggningen var ju inte för oss utan man firar Gustavdagen, som visst blivit Sveriges nationaldag.
Några större naturobservationer har gårdagen och dagen inte bjudit på. Förvånansvärd få sjöfåglar såg vi, bara några skrakar, svärtor och sångsvanar. Hittills har vi inte på hela resan sett några skarvar eller sälar. Lustigt nog ser man inte just heller några nät eller ryssjor här på svenska sidan.
Vi har ”gjort” Töre centrum, som inte bjöd på några överraskningar. Inga butiker öppna, kanske p.g.a. firandet, men en Shell-station försåg oss med det viktigaste (sprit fört värmaren, några Norrlandsguld och Bregott). Trots kylan och det nordliga läget hade häggen slagit i blom i skyddade lägen. Nu återstår bara att gå på lunch på ”Hamnkroa”, försöka få ut fören på Amanda vilket kan vara rätt bökigt ibland. Sedan hoppas vi få segla i dag och har som mål att komma ut till Brändöskär som ligger på 25 sjömils avstånd i yttersta havsbandet.

På Småskären med smålom och blåbärsblom

3 juni
Det blev en tidig morgon och jag tror att det var rekord när vi redan vid 8-tiden vara klara för avfärd från Rödkallen. Ivrigt påhejade av 30-40 tobisgrisslor gled vi försiktigt ut från den s.k. Kasunen och lyckades med nöd och näppe ta oss ut utan bottenkänning. Rödallens infart hörnog till det vådligare vi sett med grynnor, grund och oklara instruktioner.
Vårt mål för dagen var Småskären på ett avstånd av ca 15 sjömil. Vinden var envist nordlig och meteorologer spår friska/hårda nordliga vindar till natten och i morgon. Lyckades segla halva vägen innan det vred helt emot. Även för Småskären/Bullerhamnsviken hade vi färska uppgifter om remmare och säker inseglingen men inte en käpp såg vi förrän vi lirkade oss fram till bryggan. Där låg alla remmare! Själva hamnen är fin med bastu och uthyrningsstugor och en informationstavla som berättar att man här på samma plats på 1870-talet byggde upp ett badhushotell med snickarglädje i två våningar. Glädjen varade inte länge och huset flyttades efter ca 10 år till Luleå. Man var inte rädd för stora satsningar på den tiden och badhotellen hade väl sin storhetstid just då.
Vi har även hunnit på promenad till Kyrkviken med kapellet, som tyvärr var stängt men Hasse kunde i alla fall besöka det från himlastegen upp till klocktornet. Under promenaden fick vi även dagens naturupplevelse. En bit upp från Bolinsviken hittade vi en liten ”myrsjö” som låg klart över havsytan, uppskattningsvis 2 m högre. En liten spaning gav 2 gråa sjöfåglar som vid närmare granskning visade sig vara smålommar, som lät oss följa med sitt eftermiddagsprogram med lojt simmande, smådykande och fjäderputsande i allskönsro. Tänk om kunde få höra lommens ropande i kväll?

Vädret mulnade till och med vindvarningen i färskt minne beslöt vi stanna kvar på Småskären och pyssla med båten och bada en skön bastu. Få se om vi blir inblåsta en dag till? På programmet finns ännu vandringsstigen och så får vi väl ta till skeppsbiblioteket och gitarrerna om tiden blir lång.

4 juni
Det råder kulingvarning längs hela östra svenska kusten med nordlig vind ända upp till 20 m/s. Här på Småskären har vi haft ca 12 m/s men ligger i lä vid bryggan och märker inte av att vinden faktisk är hård. Samtidigt har vi högtryck på gång och havsvattennivån här torde vara ca 70 cm på minus vilket förstås har vissa följder för oss med tanke på olika hamnar och deras tillgänglighet. I dag har vi tagit det lugnt, ätit och druckit gott, gjort vissa smärre arbeten som installation av Styrman Jonsson (snabblåsning av rodret och samtidig roderförlängare). Dessutom har vi vandrat runt ön och besökt scoutstugan på sydvästra udden. Småskären har en fin och omväxlande natur. Man ser att skogen fått leva i naturtillstånd med många stora granar som fallit i någon storm eller som följd av myrangrepp. Här finns flera småsjöar i skogen, gamla klapperstensfält, vidsträckta blommande blåbärsmarker, fält med getpors som håller på att slå ut, stora hjortronblom i kärrens solgläntor.
Temat för dagen blev smålom och blåbärsblom (Obs rimmet!).
Även i dag fick vi njuta av smålomparet i en liten myrsjö och sällan har vi sett så kraftig blomning bland blåbären. Vid en annan skogssjö kunde vi se häckande sångsvan. Den ena låg på boet ute på en liten ö mitt i sjön och försökte lite klumpigt gömma sig genom att ligga ner med huvudet mot tuvorna.
Dagen avslutades med bastu och grillkorv. Nu väntar vi på att vinden skall gå hem, i alla fall något, för att om möjligt fortsätta upp mot Töre och Bottenvikens nordligaste punkt.

Pang på Rödkallen

Det har varit tyst på min blogg en längre tid. Men nu lovar jag bot och bättring. I väntan på nyis skall jag här leverera några avsnitt från sommarens segling till norra Bottenviken med Amanda Berenike.

2 juni 2009
Vi kom i väg som planerat den 1 juni efter en viss stress med att få allt klart med motorservice, riggande och utrustande. Vindprognoserna var inte helt gynnsamma med tanke på att segla mot Luleå skärgård. Det blåste några sekundmeter från VSV men prognoserna talade för vind från NV som skulle svänga på nord. Vi valde att gå inre vägen mot Tankar och kunde segla från Dödmansskär. Vid Tankar såg det så bra ut att vi valde att fortsätta med kurs mot Rödkallen direkt (ca 80 Nm + 20 mellan Jakobstad och Tankar). Efter helt dräglig temperatur inne i skärgården mötte vi allvaret på havet. Det var 3 grader i vattnet och även i luften på natten och ca 10 grader i kajutan. Vår värmare var inte på sitt bästa humör. Solen gick upp kl. 03 när jag tog över vakten. Vi gick för motor i något gropig motsjö hela natten. Inte så pjåkigt att se solen gå upp och försiktigt höja temperaturen några grader på solsidan medan MP3-spelaren bjöd på adagio, svenska ballader och Cajsa-Stina Åkerström. Vid 12-tiden kunde vi börja angöra Rödkallen enligt alla instruktioner som funnits på nätet och i hamnguiderna. Tyvärr saknades remmarna och inte var det så lätt att veta när man hade "toaletten och strandbodan ens med hamnöppningen". Det slutade följaktligen på samma sätt som för några år sedan när vi försökte angöra Rödkallen med Alidas från andra sidan (småbåtsfarleden!). Vi körde på grund men lyckades med en förtjänstfull ankarmanöver dra oss loss och försiktigt gå in i hamnbassängen. Det var som Hasse skrev i sms – vi gick pang på Rödkallen. Man undrar förstås redan hur vi skall ta oss ut med hedern i behåll.
Vi hämtade oss från hela eländet förvånansvärt snabbt med hjälp av en landstigningssup, god mat och litet middagsvila.
På kvällen tog vi oss en promenad runt Rödkallen som visade sig vara en riktigt upp en fin natur med sandhedar, strandängar med smala sanduddar som sticker ut i havet. Huvudgatan passerar välskötta röda små gårdar med rabarber som huvudsaklig odlingsväxt och leder fram till kapellet som var stängt i dag och vidare genom fyrvaktarens gårdsplan till den röda Heidenstam-fyren (från 1872) som vi kunde klättra opp i och beundra utsikten, lanterninen och prismorna.
Vid bassängen har vi sällskap av några tobisgrisslor som tydligen häckar i stenpiren och lustigt nog av några mosnäppor som har flyguppvisning och svirrar och surrar på runt kajerna.